Artros och träning – måste man verkligen undvika stötar och hög belastning?
Många som får diagnosen artros i höft eller knä får höra att de bör vara försiktiga med aktiviteter som innebär stötar, hopp, löpning och högre belastning.
Det kan låta logiskt.
Om leden redan är sliten eller gör ont – borde man då inte skydda den från ytterligare belastning?
En ny stor studie publicerad i British Journal of Sports Medicine 2026 ger anledning att nyansera den bilden.
Forskarna följde 17 661 personer med höft- eller knäartros och undersökte om deltagande i mer högbelastande fysisk aktivitet var kopplat till risken att behöva höft- eller knäprotes inom 12 månader.
Resultatet var intressant:
Personer med höftartros som deltog i högbelastande fysisk aktivitet hade 36–48 procent lägre odds för höftprotesoperation under uppföljningen.
Hos personer med knäartros såg forskarna däremot ingen ökad risk för knäprotes hos dem som deltog i högbelastande aktiviteter.
Det betyder inte att alla med artros nu bör börja springa och hoppa.
Men det utmanar föreställningen att högre belastning automatiskt är skadlig för en artrosdrabbad led.
Vad undersökte forskarna?
Studien använde data från det danska GLA, som omfattar personer med knä- och höftartros.
Totalt ingick:
- 5 911 personer med höftartros
- 11 750 personer med knäartros
Medelåldern låg runt 66–67 år och majoriteten av deltagarna var kvinnor. Endast omkring 5–6 procent av deltagarna rapporterade att de deltog i högbelastande fysisk aktivitet.
Forskarna delade in fysisk aktivitet i olika nivåer och studerade sedan om aktivitetsnivån var kopplad till höft- eller knäprotes inom ett år.
De tittade även på tre möjliga förklaringsfaktorer:
- smärtintensitet
- fysisk funktion
- rädsla för att fysisk aktivitet skulle skada leden
Intressant nog förklarade dessa faktorer bara en liten del av sambandet. Bättre fysisk funktion var dock kopplad till något lägre odds för knäprotes.
Belastning är inte automatiskt samma sak som skada
Det här är kanske den viktigaste lärdomen. Kroppens vävnader är inte passiva konstruktioner som bara slits varje gång vi belastar dem. Muskler, senor, skelett och andra vävnader anpassar sig till belastning.
Även personer med artros behöver därför fysisk aktivitet och träning.
Europeiska EULAR uppdaterade rekommendationer för höft- och knäartros rekommenderar att alla med artros erbjuds ett individuellt anpassat träningsprogram som kan innehålla bland annat:
styrketräning, konditionsträning, rörlighet och neuromuskulär träning.
Träningen bör doseras och stegras efter individens funktion, förutsättningar och preferenser.
Även NICE rekommenderar individuellt anpassad terapeutisk träning för personer med artros och betonar att viss ökning av smärta eller obehag kan förekomma när träningen påbörjas – utan att det betyder att träningen skadar leden. Regelbunden träning förbättrar på sikt både funktion och livskvalitet.
Men betyder studien att löpning och hopp skyddar mot höftprotes?
Nej.
Här måste vi vara noggranna. Studien var en observationsstudie, inte en randomiserad träningsstudie.
Forskarna kan alltså visa ett samband, men inte bevisa att den högbelastande träningen i sig orsakade den lägre risken för höftprotes.
Det är till exempel möjligt att de personer som kunde fortsätta med högbelastande aktivitet redan från början hade:
- mindre uttalad artros
- bättre fysisk kapacitet
- mindre smärta
- bättre muskelstyrka
- större träningsvana
Forskarna påpekar själva att exempelvis graden av radiologisk artros inte kunde kontrolleras fullt ut och att både fysisk aktivitet och flera symtom var självrapporterade. Uppföljningen var dessutom endast 12 månader.
Det vi däremot kan säga är:
Studien ger inget stöd för att högbelastande fysisk aktivitet generellt skulle öka risken för ledprotes hos personer med knä- eller höftartros.
Och det är en viktig skillnad.
Det kanske största problemet är rädsla för belastning
Många människor med artros börjar röra sig mindre när leden börjar göra ont.
Det är förståeligt.
Men en ond cirkel kan uppstå:
Smärta → mindre aktivitet → sämre styrka → sämre fysisk kapacitet → ännu svårare att belasta leden.
Samtidigt visar forskningen att fysisk träning generellt har positiva effekter på smärta och funktion vid både höft- och knäartros.
Målet bör därför sällan vara att undvika belastning helt.
Istället handlar det ofta om att hitta:
rätt belastning – i rätt dos – vid rätt tidpunkt.
Vad ska du tänka på som PT eller fystränare?
Här blir den nya studien extra intressant.
1. Var försiktig med generella förbud
En klient med artros behöver inte automatiskt få höra:
”Du får inte springa.”
”Du ska aldrig hoppa.”
”Du måste bara träna i vatten eller på cykel.”
Det finns situationer där lågimpactträning är ett bra utgångsläge, men aktivitet bör individualiseras.
Utgå från personens:
- aktuella funktion
- symtom
- träningsbakgrund
- styrka
- rörelsekontroll
- mål
- återhämtning
2. Bygg kapacitet innan du ökar belastningen
Om personen är otränad och har ont är det sällan klokt att börja med stora hopp eller löpvolymer.
Börja istället med att bygga kapacitet.
Exempel kan vara:
- sit-to-stand
- benpress
- knäböj inom tolererat rörelseomfång
- step-up
- höftlyft
- vadpress
- gång
- cykling
- successivt snabbare gång
- enklare studs och hopp när personen är redo
Progressionen kan sedan styras efter hur personen reagerar.
3. Titta på reaktionen efter träningen
En viktig fråga är inte bara:
”Gjorde det ont när du tränade?”
utan också:
”Hur reagerade kroppen senare samma dag och dagen efter?”
Tillfälligt ökad smärta betyder inte automatiskt att något har skadats.
Men kraftigt ökade symtom, tydligt tilltagande svullnad eller försämrad funktion kan vara signaler om att belastningen behöver justeras.
4. Behåll aktiviteter som personen tycker om
Om en person med knäartros fortfarande spelar tennis, springer eller tränar en aktivitet med stötar och fungerar bra behöver det inte finnas skäl att automatiskt ta bort aktiviteten.
Forskarna bakom den nya studien skriver uttryckligen att högbelastande fysisk aktivitet inte rutinmässigt bör avrådas enbart på grund av rädsla för framtida ledprotes.
Det är ett viktigt budskap.
Vad ska du tänka på som massör?
Som massör arbetar du inte primärt med själva artrosförändringen i leden.
Men du möter ofta människor som har:
- stelhet
- smärta
- muskulär spänning
- rädsla för rörelse
- minskad aktivitet
Massage kan då vara en del av en större helhet där målet är att personen ska kunna fortsätta röra sig och träna.
En viktig roll kan därför vara att inte förstärka rädsla för belastning.
Undvik exempelvis formuleringar som:
”Ditt knä är utslitet.”
”Du måste vara försiktig så att du inte sliter mer på leden.”
”Du borde undvika belastning.”
Sådana budskap kan göra människor mer rädda för rörelse.
Ett mer konstruktivt sätt kan vara:
”Artros betyder inte att du ska sluta använda leden. Ofta mår både muskler och funktion bättre av regelbunden, anpassad belastning.”
Massage kan hjälpa till med avslappning och upplevd symtomlindring, men bör gärna kombineras med råd om fortsatt rörelse och vid behov träning hos exempelvis fysioterapeut, PT eller annan lämplig vårdgivare.
När bör man vara extra uppmärksam?
Artrosdiagnos betyder inte att all smärta från knä eller höft automatiskt beror på artros.
Ny eller snabbt ökande smärta bör bedömas.
Särskilt om personen får:
- kraftig eller snabbt ökande svullnad
- tydlig rodnad eller värme
- feber eller allmän sjukdomskänsla
- plötsligt försämrad förmåga att belasta benet
- kraftig nattlig smärta som är ny
- smärta efter trauma
- låsningar eller tydlig instabilitet
Då är det klokt att hänvisa vidare för medicinsk bedömning.
Kroppen behöver belastning – men rätt belastning
Den nya studien förändrar inte allt vi vet om artros.
Men den förstärker ett viktigt perspektiv:
Vi bör inte automatiskt likställa belastning med förslitning.
För många människor med artros kan träning vara en viktig del av behandlingen – och det gäller inte bara mycket försiktig träning.
Det avgörande är snarare att belastningen anpassas och stegras efter individens kapacitet.
För oss som arbetar med träning, massage och fysisk hälsa innebär det att frågan kanske inte alltid bör vara:
”Hur kan vi avlasta leden?”
utan också:
”Hur kan vi successivt göra kroppen bättre på att tåla belastning?”
Det är en ganska viktig skillnad.
Källor
Liew BXW, Grønne DT, Roos EM, Skou ST. High-impact physical activity participation and 12-month risk of joint replacement: a longitudinal mediation analysis of 17 661 patients with knee or hip osteoarthritis. British Journal of Sports Medicine. 2026;60:1292–1297.
Moseng T et al. EULAR recommendations for the non-pharmacological core management of hip and knee osteoarthritis: 2023 update. Annals of the Rheumatic Diseases. 2024;83:730–740.
NICE. Osteoarthritis in over 16s: diagnosis and management. Rekommendationer om terapeutisk träning.
Kommentarer